När lillan kom till världen <3 del 1
På söndag morgon den 1 mars bestämde jag mig för att det var dax att sätta lite fart på proceduren. Då hade jag trots allt dragit ut på det i över två veckor. Mamma vaknade med lite värk tidigt på morgonen, den stegrades sen under dagen men här hanns det med både husvisning å 5 års kalas hos Nilo. Fast efter en stund på kalaset tyckte jag att det var dax att berätta att något faktiskt var på gång så jag ökade styrkan i värkarna lite lagom mycket. Det gjorde att mamma å pappa tackade för sej runt halv sju å gick hem till neo.
Väl hemma i soffläge dröjde det inte länge förrän värkarna drog igång ordentligt, pappa klockade dom på nätet å mamma gick rundor i lägenheten. Bra teamwork får man nog påstå! Mitt i allt kom de på att värkarna kom väldigt regelbundet så pappa fick springa ut en runda med storebrorsan (neo, för de som inte vet) å sen lämna honom hos grannen. Han fick följa med honom till jobbet-tack magnus!
Hemma i lägenheten ringdes förlossningen på östra för råd. Värkarna, som låg mellan 40 sek till en minut å kom regelbundet var tredje minut,kunde gott vara lite längre innan de åkte in. Stackars mamma, hon hade verkligen ont.
Mitt i allt ringer telefonen-moster Milla! Var inte direkt läge för att inte svara för då skulle hon ana ugglor i mossen < bestämt var att ingen skulle veta när det var dax att åka in till sjukhuset>. Mamma kämpade så tappert med samtalet men när en värk var på g slängde hon över telefonen till pappa å sa att hon skulle på toa, han spelade med som det proffs han är när det gäller dramatisering(!?) Moster Milla tyckte det dröjde lite men anade inget å samtalet avslutades kort därefter eftersom Bones sändes på tv å var lämpligt att skylla på. Självklart ringer mormor direkt efter men nu var mamma rutinerad å sa direkt att de tittade på tv å kunde höras imorgon fm.
Lite innan 21 ringdes förlossningen igen, värkarna var över minuten långa å vissa höll i sej väldigt länge. Det var dax, mamma hade så ont så hon kunde ju varken sitta eller stå. Allt som inte var packat skulle ner i väskan. Pappa gick å hämtade bilen å resan till min födelse började på riktigt!! Förlossningen östra- here we come!!
Barnmorskan Catrine mötte upp i dörren å mamma sa något vitsigt om deras gemensamma namn efter att hon först gråtit bort en värk hängandes på en pelare, pappa bara skakade på huvudet ;-) Nu var de iaf inne på förlossningen och hade ett rum.
fortsättning följer....
Väl hemma i soffläge dröjde det inte länge förrän värkarna drog igång ordentligt, pappa klockade dom på nätet å mamma gick rundor i lägenheten. Bra teamwork får man nog påstå! Mitt i allt kom de på att värkarna kom väldigt regelbundet så pappa fick springa ut en runda med storebrorsan (neo, för de som inte vet) å sen lämna honom hos grannen. Han fick följa med honom till jobbet-tack magnus!
Hemma i lägenheten ringdes förlossningen på östra för råd. Värkarna, som låg mellan 40 sek till en minut å kom regelbundet var tredje minut,kunde gott vara lite längre innan de åkte in. Stackars mamma, hon hade verkligen ont.
Mitt i allt ringer telefonen-moster Milla! Var inte direkt läge för att inte svara för då skulle hon ana ugglor i mossen < bestämt var att ingen skulle veta när det var dax att åka in till sjukhuset>. Mamma kämpade så tappert med samtalet men när en värk var på g slängde hon över telefonen till pappa å sa att hon skulle på toa, han spelade med som det proffs han är när det gäller dramatisering(!?) Moster Milla tyckte det dröjde lite men anade inget å samtalet avslutades kort därefter eftersom Bones sändes på tv å var lämpligt att skylla på. Självklart ringer mormor direkt efter men nu var mamma rutinerad å sa direkt att de tittade på tv å kunde höras imorgon fm.
Lite innan 21 ringdes förlossningen igen, värkarna var över minuten långa å vissa höll i sej väldigt länge. Det var dax, mamma hade så ont så hon kunde ju varken sitta eller stå. Allt som inte var packat skulle ner i väskan. Pappa gick å hämtade bilen å resan till min födelse började på riktigt!! Förlossningen östra- here we come!!
Barnmorskan Catrine mötte upp i dörren å mamma sa något vitsigt om deras gemensamma namn efter att hon först gråtit bort en värk hängandes på en pelare, pappa bara skakade på huvudet ;-) Nu var de iaf inne på förlossningen och hade ett rum.
fortsättning följer....
Kommentarer
Trackback
